Emilia om att få diagnosen
"När jag fick resultatet av min utredning grät jag i flera veckor."
"När jag fick resultatet av min utredning grät jag i flera veckor. Det var som att gå in i ett svart hål och inte se någon utväg. Det enda som stod var att jag hade problem och problem och problem. Blandat med svårighet och svårighet och svårighet. Jag kände mig som en enda stor svårighet hela jag.
Jag önskar att den som skrev ner resultatet hade gjort det på ett sätt så att jag fattade att det inte handlade om att göra ner mig, utan att beskriva det som var svårt för mig. Kanske hade det varit bra om de fokuserat mer på vad jag behöver för hjälp istället för att fokusera på vad jag inte klarar.
Jag är den första att erkänna att jag har svårt att få ihop mitt liv. Att klara hemmasysslorna tar massor av min energi och idag har jag boendestöd. Jag har landat lite i min diagnos, men jag berättar inte om den för alla. Den skaver fortfarande lite, och även om det hjälpt mig att få stöd ibland så känner jag mig fortfarande nästan kränkt över hur jag beskrivs i utredningen."
Emilia, 23 år