Jasmin om LSS

"Jag bor i ett Aspergerboende med personal dygnet runt. Det är det bästa jag gjort att acceptera att jag behöver ett sådant boende. När jag flyttade hemifrån kände jag mig så förtvivlat ensam. Relationen till mina föräldrar var inte den bästa, och jag har aldrig varit någon kompismagnet direkt. Jag ringde själv till kommunen och sa som det var; att jag inte klarade av att ta hand om mig själv. Det kändes förnedrande just då, men nu ångrar jag det inte en sekund. Hellre bo i ett boende med hygglig personal omkring mig än att ruttna ensam i nån sorts fåfängt försök att vara självständig. I mina mörkaste stunder, när jag har mycket ångest och inte klarar att ta mig till jobbet och kanske får tvångstankar och så, så finns det alltid någon där för mig. Inte som att de kan hjälpa mig med tvånget, direkt. Men det är skönt att veta att någon har ett öga på mig, och kan hjälpa mig att ta beslut om när det är dags att kontakta psyk igen. Jag tror ärligt talat inte att mitt liv kommer att bli rosenskimrande och lätt. Jag har för mycket elände med mig i bagaget för det, och Aspergern ställer också till det för mig. Men jag tänker att jag i alla fall kan göra det så enkelt som det går och ta de genvägar som finns. Lycka måste väl inte alltid vara samma sak som självständighet?"