Ylva, 29 år, om när andra är taskiga

"När jag gick i skolan tog man inte det där med mobbing på allvar, tror jag. Inte i min skola i alla fall. Jag blev allvarligt mobbad. Både slagen och utfryst. Mina föräldrar visste lite hur jag hade det, och de pratade med skolans rektor och så, men de fick mest till svar att jag var ett känsligt barn. Det är möjligt att jag var det, men det måste väl finnas utrymme för alla barn i skolan, även de som är känsliga, tänker jag. Jag hade inga kompisar under i princip hela min grundskoleperiod. På gymnasiet blev det bättre. Men jag har fortfarande svårt att lita på andra. Idag jobbar jag som läkare, och jag har flera kollegor som jag betraktar som kompisar. Men jag är fortfarande skygg för nya sociala kontakter. Jag har gått i terapi i perioder för att ändra min syn på mig själv. Det har funkat ganska bra, men det är som om det behöver underhållas med jämna mellanrum, och när jag har mycket omkring mig kommer den gamla dåliga självbilden tillbaka. En av mina gamla mobbare vet jag är missbrukare idag. Det ger mig ingen som helst glädje att veta att hans liv är misär. Det känns bara sorgligt."