- Vardagslivet
- Intressen och fritid
- Skola och arbete
- Samhällets stöd
- Kompisar och familj
- Kärlek och sex
- Att må dåligt
- Livsområden
- Kompisar och familj
- Befintlig sida: Hur blir man vän med någon?
Hur blir man vän med någon?
Hur man gör för att bli vän med någon är svårt att beskriva med ord. Lite förenklat kan man beskriva det som att man kan vara med någon på olika nivåer: en ytlig nivå, en personlig nivå och en privat nivå.
Det vanligaste är att vänskapen till en början är på en ytlig nivå. Ibland utvecklas den från att ha varit ytlig till att kanske bli personlig eller privat. Men många bekantskaper stannar också på den ytliga nivån.
1. Den ytliga nivån
I den ytliga nivån pratar man ofta om sådant som egentligen inte är så viktigt: TV-program, mat, väder, intressen... Ibland är det lätt att ta över samtalet helt, då något engagerar en eller om det handlar om något som man är mycket intresserad av, och det är något man behöver tänka på att inte göra. Samtalet hålls igång lättare om man pratar med varandra växelvis. Det man pratar om på den här vänskapsnivån tas upp på ett rätt så neutralt sätt. Man kan kalla det för att man” känner sig för” med varandra. Man märker hur samtalet flyter mellan varandra, hur turtagningen fungerar, om personen är en lyssnare eller en pratare.
Seriebild: Två personer småpratar under fika på jobbet. Illustration: Mim Sörensson
En del relationer kommer alltid att stanna kvar i den ytliga nivån. Kassörskan i butiken, busschauffören, och kanske läraren kan finnas där hur länge som helst. De befinner sig i den allra yttersta delen av den ytliga nivån: man träffar dem när de sköter sitt jobb, men de har inte skickat några signaler om att de är intresserade av att ha en relation med en.
Kompisars kompisar och personer på samma arbetsplats kan finnas i den ytliga nivån. En del släktingar har man kanske också där. För många är det inte särskilt smärtsamt när en person som finns i ens ytliga nivå byts ut av en eller annan anledning.
Ibland går man vidare och fördjupar en kontakt som man har i den ytliga nivån. Oftast då med kompisars kompisar, arbetskamrater eller med människor man träffar genom att man har samma intresseområden. Det är mer ovanligt att man fördjupar en relation med någon såsom till exempel gympaledaren eller kassörskan i mataffären. De har betalt för att vara trevliga när de jobbar, men har oftast egna vänner privat.
Seriebild med en person som pratar om privata saker med kassörskan i affären. Illustration: Mim Sörensson
2. Den personliga nivån
När man går från den ytliga till den personliga nivån brukar det börja med att en av personerna säger något som är lite mer personligt; berättar något om sin familj, om något man tycker eller varit med om. Om den andra i det läget återvänder till att bara prata om neutrala saker, betyder det förmodligen att personen inte vill att vänskapen ska vara på den personliga nivån, utan vara kvar på den ytliga nivån. Då behöver den som öppnade för att bli mer personlig ta ett steg tillbaka och acceptera att den andra inte vill, i alla fall inte just nu.
Om den andra i stället lyssnar intresserat, nickar, möter blicken och sedan säger något lika personligt tillbaka är det troligt att båda parter tycker är intresserade av att vara på ett mer personligt plan med varandra.
Ganska många relationer stannar i den personliga fasen. Här kan man ha många olika människor; grannar, arbetskamrater, skolkompisar.
3. Den privata nivån
Den privata nivån kännetecknas av att man kan prata om sådant som är privat. Man delar med sig av sina känslor och resonerar om hur man upplever olika situationer. Man kan prata om svåra privata saker, som att känna sig nedstämd, och stötta varandra genom tuffa situationer. Privata relationer handlar både om att ha roligt ihop och att kunna dela sådant som är tungt. Ibland kan man förväxla behovet av en privat relation med behovet av någon som kan lyssna när man pratar om sådant som är tungt för en. Om det är just det man har behov av; någon som lyssnar och bekräftar en, och som man kan få berätta privata saker för, kan man pröva en terapeutisk kontakt.
En del har flera människor i sin privata nivå, medan andra har en eller kanske ingen alls. Ganska många med diagnos inom autismspektrum brukar berätta att i den privata nivån finns ett husdjur – någon man anförtror allt till, och som aldrig dömer en. En del har en förälder eller en partner i den privata nivån.
Att fungera annorlunda
En del med autism/asperger följer inte de här stegen att gå igenom olika nivåer. Man kanske vill komma in i den privata nivån omedelbart och prata om det allra djupaste, mest privata på en gång. Det händer att vänner kommer närmare varandra tidigt, men oftast tar det en längre tid att etablera en djup vänskap med någon.
Andra med autism/asperger kan istället beskriva att de har lätt att skapa kontakter med människor på ett ytligt plan, men att det är jättesvårt när den andra parten förväntar sig att relationen ska fördjupas.
Att följa de här tre olika nivåer som har beskrivits, är inte en regel för hur vänskap och närhet måste se ut. Men det ett sätt att beskriva hur många förväntar sig att vänskap utvecklas.
Många personer utan autism blir osäkra om man inte följer de här stegen. De kan bli oroliga och dra sig undan om man blir alltför privat, tidigt i en relation. Och tvärtom; uppfattar de att man är kvar på den ytliga nivån, kan det också vara en anledning till att de backar från att vilja vara vän. Händer detta kan det vara bra att veta att man inte måste ta det personligt, utan att det kan bero på just osäkerhet hos dem över att man inte följer de vanliga stegen att gå igenom olika vänskapsnivåer.
Mer om balans i vänskapen och när det förväntas att man är privat kan man läsa här: