Emilia 23 år om vänskap

"Jag har alltid varit en god lyssnare. När jag var i äldre tonåren märkte jag att jag hade jättemånga kompisar med jättemånga problem. Jag vet inte hur många ätstörningsenheter jag besökt. Och jag tror inte att jag hade en enda vän som inte rispade sig i armarna eller gjorde sig själva illa på annat sätt. Jag har en väldigt stor empati, och det verkar som om andra lätt söker sig till mig med sina problem.
När jag var 18 bröt jag ihop. Jag hade tur och fick komma till en jättebra BUP, fastän jag var på gränsen till för gammal. Jag hade kanske 10 samtal med en psykolog som hjälpte mig att se hur extremt mycket av min kraft som gick till andra och att det sög ur all min energi. Idag har jag bara tre nära personer: min mamma, min flickvän och en killkompis. Båda träffade jag på ett träffställe för homofolk. Både min flickvän och min kompis är kännande personer som upplever både glädje och sorg. Vi har massor med kul ihop, men delar massa svårt också. Det är fortfarande så att folk som mår dåligt verkar söka sig till mig, men jag har fått träna på att säga nej."