Amina, 18 år, om annan slags vänskap

"Jag har mina kompisar i stallet. Jag rider två gånger i veckan på ridskola. Efter ridningen brukar vi träffas i caféet och prata om hur lektionen varit, vad vi lärt oss och kanske något lite om vad vi gjort i helgen eller så. Det mesta handlar om hästar och ridning. Några gånger har vi gått på Globen och kollat in horse show och några gånger om året brukar vi åka iväg till en hästgård i Sörmland och rida en hel helg. Det är ingen som vet att jag har Asperger, men de tycker säkert att jag är lite udda. Det gör inget. De accepterar mig som jag är. Jag tränar på att säga positiva saker om de andras ridning. I början kunde jag vara lite trubbig. Jag berättade gärna vad jag tyckte att folk kunde göra bättre. Jag tyckte ju att jag gjorde dem en tjänst, vi vill ju alla förbättra vår ridning, men efter ett tag var det en tjej som berättade för mig att de andra tog illa upp. Hon sade på ett mjukt sätt och sade att jag kunde ge ärliga positiva omdömen istället och att det gjorde folk mer positivt inställda. Jag har själv inte tänkt på det sättet förut, men nu har jag märkt att det funkar i fler sammanhang, så det var ett jättebra tips. Jag behöver inte fler kompisar än de i min ridgrupp. Ibland slutar någon och då saknar jag dem inte. Fast om hon som tipsade om det där om positiva omdömen skulle sluta så skulle det nog kännas lite. Det känns tryggt att ha henne där."