Readspeaker

Familj

Familj

Våra familjer är ett sällskap vi inte själva valt. Vi föds in i en familj som passar oss mer eller mindre bra.

De flesta föräldrar vill sina ungar väl. Ibland tycker vi att våra föräldrar lyckas med att stötta oss i livet och i andra fall verkar de helt omöjliga att ha att göra med. Om man känner osäkerhet om ifall ens föräldrar verkligen vill ens bästa kan det vara bra att tala med någon neutral person, såsom skolkurator eller personal. Man måste inte älska sin förälder, men man behöver hitta ett sätt att förhålla sig till sin förälder.

En tid då det ofta blir missförstånd är när det börjar bli dags att flytta hemifrån. En del kan uppleva sig som utkörda och borttränga av föräldrarna då. Det kan vara bra att veta att även om man inte är eller känner sig  riktigt mogen för att klara sig själv, så finns det möjlighet att få stöttning med det man behöver. Det kan vara via en boendestödjare eller en servicelägenhet som det finns personal kopplad till.

Föräldrar

Föräldrar är inte självklara proffs på vare sig att vara föräldrar eller på Aspergers syndrom. De är helt vanliga människor som råkat få barn. När föräldrarna får reda på att barnet har en diagnos kan de reagera på massor av olika sätt. En del föräldrar blir inte särskilt förvånade, och reagerar inte så märkbart mycket. Kanske känner de igen drag från sig själva som barn och använder sina personliga egenskaper för att stötta sitt barn med Asperger i en ofta obegriplig värld - men de föräldrarna är inte så många...

> Vilken föräldratyp har du?
Här har vi skrivit lite överdrivet och skämtsamt om olika föräldrareaktioner. Kolla om någon stämmer in på din förälder!

Att vilja sitt barns bästa

Alla de här föräldrareaktionerna brukar vara som värst när diagnosen är ny, för att senare inte vara lika starka utan mer finnas kvar lite grann i förälderns bemötande av en. Det kan vara bra att känna till att din förälder antagligen tror att det här är det bästa för dig, trots att de ibland klumpiga försöken att stötta dig inte alltid upplevs som just stöttande.

Ibland behöver man ta sin förälders oro på allvar. En del med Asperger isolerar sig periodvis. Det är något många föräldrar blir mycket oroliga över, och något som man ofta behöver hjälp utifrån för att kunna bryta. 
Andra saker som föräldrar kan behöva lägga sig i är om man hamnat i sällskap av personer som utnyttjar en ekonomiskt, kroppsligt eller själsligt.

En förälder behöver också bry sig om man har självskadebeteende eller och mår dåligt psykiskt, liksom om man utsätter sig för faror. Dessutom har föräldrar något att säga till om när det gäller att flytta hemifrån samt hur mycket man ska hjälpa till hemma, ekonomiskt och med vardagssysslor under den tiden som man fortfarande bor hemma.

Syskon

Att ha ett eller flera syskon kan vara en tillgång i ens liv. En del med Asperger beskriver hur syskonen varit en tolk gentemot omvärlden, några som kunnat sätta ord på oskrivna regler och sociala koder. Andra beskriver något helt annat med syskonrelationer fyllda av konflikter, avundsjuka och missgynnasamhet. Man har förstås inte rätt att kränka andra människor, inte ens om de är ens syskon.

Tycka det är orättvist

Syskon kan vara världens bästa eller världens svåraste. Ibland kan syskon som inte har Asperger tycka att de blir orättvist behandlade och att den med Asperger får färre krav hemma. Lika orättvist kan det kännas för den som har Asperger att se sitt syskon utan Asperger glida genom livet utan lika stora utmaningar som man själv har på grund av sin funktionsnedsättning.

Om det går är det bra att försöka släppa tanken på orättvist eller rättvist eftersom det tar så mycket energi att gräma sig över saker som ändå inte går att påverka. KBT-terapeuter (terapeuter som använder kognitiv beteendeterapi som metod) brukar vara bra på att lära ut knep för hur man kan göra för att hjälpa sig själv att ändra sitt tänkande om man hakat upp sig.

När man inte kommer överens med syskonet

Det är svårt att leva i samma boende med någon man inte trivs med. Om man som syskon kan hitta någon sorts vapenvila brukar det vara befriande för alla parter. Det kan handla om att man hittar några gemensamma regler som man kommer överens om. Det kan gälla till exempel att man respekterar varandras rum och saker, kommer överens om hur länge man får uppta toaletten och att man får tänka vad man vill, men ska sortera i vad man faktiskt säger högt av sina tankar.

Att kommentera varandras utseende, kompisar och skol- eller arbetsprestationer med negativa omdömen är sådant som kan vara väldigt sårande. Därför kan det vara lika bra att låta bli. Man kan prova det under ett par veckor för att se hur det känns, om man tycker att det blir trevligare eller mindre trevligt. Efter den överenskomna tiden kan man fundera på om det blev bättre då.

Share/Save

Har du bra stöd från din familj?

Fråga